Silverepokens slutskede

Elzviks herrgård. Fotograf okänd. Ur Lindesbergs museums arkiv.

Hjalmar Arpi efterträdde Erik Elzvik och blev brukspatron för Guldsmedshytte silververks bolag. [61] Efter hand fick Erikagruvan allt större betydelse och på 1860-talet försörjde den nästan ensam smältverket med malm. Erikagruvan gav så rikligt med malm att silverproduktionen kunde upprätthållas till 200-300 kilo årligen ända fram till år 1870. År 1871 tog malmen slut i Erikagruvan på ett djup av 240 meter. [62]

Silverbrytningen i Guldsmedshyttan hade under 1800-talet pågått under 29 år, från Elzviks första upptäckt år 1843 och fram till Erikamalmens sinande år 1871. Under dessa år producerade silververket i Guldsmedshyttan totalt 6154 kilo silver, eller 18% av Sveriges silverproduktion. Överlägset störst var givetvis Sala silvergruva, men näst störst var Guldsmedshyttan under dessa år. Blyproduktionen under samma tidsperiod motsvarade 61% av Sveriges totala blyproduktion och Guldsmedshyttan var den i särklass största blyproducenten i Sverige under 1800-talet. [63]

År 1879 återupptogs försöksarbeten för att på nytt finna silvermalm. Täppgruvan tömdes på vatten och på 88 meters avvägning drevs en 150 meter lång ort mot sydväst, samt en 100 meter lång tvärort mot söder från den förra. Ingen brytvärd malm påträffades och sedan 1886 har gruvfältet legat öde. [64]

Guldsmedshytte silververk hade sannolikt stor betydelse för bygdens invånare. Under större delen av driftperioden var hundratals personer anställda vid gruvorna och smältverket. Många andra arbetstillfällen kom dessutom bygden tillgodo med kolning, körsysslor och byggnationer.

Guldsmedshytte silververks bolag var största jordägare i byn omkring år 1860 och ägde stora egendomar i intilliggande byar, sammantaget över 6 hemman. Dessutom ägde bolaget en tullmjölkvarn samt en fjärdedel av Stripa järnmalmsgruva. [65]